Teorin HRF

Den under punkt 1. beskriven funktionella utgångspunkt är inte enbart gällande för mänsk-ligt men även och djurligt rörande. I positionalitetsbegreppet behandlas skillnaden , vilken enbart i mänskligt rörande är påvisbar. Därför får ordet "human" sin betydelse och vikt.

Buytendijk har använt positionalitetsbegreppet efter den antropologiska filosofen Plessner.

Plessner gör skillnad mellan excentrisk- och centrisk- positionalitet.

De Graaf och Verberk har gett dessa begrepp en empirisk bearbetning för att kunna beskriva de olika objektiverbara former av rörelsebeteende. De har gjort detta praktiskt användbar. Två positioner är möjliga.

De kortaste beskrivningar av båda positioner är följande:

-i centrisk positionalitet är jag en kropp, som fungerar.

-i excentrisk positionalitet har jag en kropp, som jag fungerar med som instrument.

Dessa olika positioner är påvisbara i alla, tidigare inlärd rörelsebeteende som att, gå, gripa, bocka, skriva, cykla, simma osv.

När jag cyklar i centrisk posistionalitet, finns det ingen uppmärksamhet för alla komplicerade rörelser som är nödvändiga för att behålla balansen och för att trampa framåt. och styra( så länge det inte inträffar något som är oväntat). Det finns ingen distans mellan mig själv och rörelsefunktionen. Jag är helt den rörelse funktionerande kropp. Denna form av kroppslig motion är centrum varifrån jag lever i denna stund.

Gällande rörelsefunktionerna är jag i centrisk positionalitet, för att jag funktionen är liksom "under utan". Jag kan således koncentrera mig på allt annat som inte har med cyklandet att göra (observera landskap, iaktta trafiken, tänka på maten o.s.v.).

Rörelsebeteende hos djur är alltid ett rörande i centrisk positionalitet.. Detta visar , liksom hos människor, kännetecken som: säkerhet, trygghet, lätthet, som om det går av sig själv. Detta är även att förklara utifrån beteendeorganisation (under punkt 3).Dessa kännetecken försvinner vid rörande i excentrsik positionalitet. När jag rör mig i excentrisk positionalitet, är det fortfarande tal om en jag-funktion som inte integrerar sig med rörelsefunktionen.. Det finns en jag – funktion vilken kontrollerar själva röraandet.

Då är det på riktigt tal om en rörelseapparat. Som styrs, som ett instrument, för att nå de ställda rörelsemål.

Man kan (excentrisk rörande) här tänka på att gå på en fot som är väldigt smärtsam

I detta läge anstränger man sig maximalt för att försöka undvika smärta i denna fot.. De rörelserna som krävs för att gå, får all uppmärksamhet i et försök att utföra rörelserna .

Smärterfarenhet är endast ett exempel, fast viktigt här. Det som är ännu viktigare och som fångas i 2 ord: erfaren otrygghet. En excentrisk styrande position uppstår

tvångsmässigt så fort situationen upplevs som otrygg. Detta framkallar en bevakningsfunktion i all rörelsebeteende.

Detta behöver inte (för-)störa en frisk rörelsefunktionalitet, så länge det håller sig till momentana ("korta") insatser, i konkreta funktioner, p.g.a. akuta funktions-krav som är övergående.

Men om situationen inte är övergående, uppstår ofta en permanent bevakningsfunktion som leder till att subjektet inte kan röra sig normal i centrisk positionalitet. Vi kallar detta en persisterande (permanent) excentrisk positionalitet.

En människa i en persisterande excentrisk positionalitet är i en situation som ofta leder till en mängd av kroppsliga dysfunktioner, inte enbart i hållning och rörelse.

På så sätt kan smärtbesvär lätt blir till kroniska problem.

Under punkt 3 (Hjärnfunktion) återkommer vi på dessa dysfunktioner.

Översättning : Aljo Weijl. 03-04-2004

Copyright: C.G.de Graaf / A.J.A.Verberk/Institutet HRF. 12-2001